Notes
Matches 201 to 250 of 446
| # | Notes | Linked to |
|---|---|---|
| 201 | Från Wikipedia Hieronymus Heyerdahl (født 6. mai 1867 i Fredrikstad, død 13. januar 1959 i Oslo) var en norsk jurist og politiker (H). Han var ordfører i Kristiania (Oslo) fra 1912 til 1914, og er spesielt kjent for å ha tatt initiativet til byggingen av Oslo Rådhus, noe som gav ham tilnavnet «Rådhusets far».Hieronymus Heyerdahl var sønn av artillerikaptein Hieronymus Heyerdahl (183276) og Henriette Sophie Schou. Han var oldebarn av presten Hieronymus Heyerdahl. Han ble gift 1893 med Anna Wilhelmine «Minka» Weidemann.Heyerdahl studerte juss fra 1884 og ble uteksaminert i 1889. Han praktiserte som advokat fra 1894, og engasjerte seg politisk i partiet Høyre. Heyerdahl var medlem av Kristiania formannskap i perioden 1911-16, og var byens ordfører i årene 1912-14. Han var dessuten medlem av bystyret i 1917-19 og 1923-25, og president i Norgs Røde Kors i årene 1918-22. Videre var Heyerdahl direksjonsmedlem i flere selskaper, og var innehaver av en rekke offentlige og private verv.Han ble 7. februar 1915 ridder av første klasse av St. Olavs Orden «for fortjenestfuld kommunal virksomhet». Han var også medlem av St. Olavs Ordens revisjon.Rådhuset og Piperviksreguleringen [rediger]Hieronymus Heyerdahl er mest kjent for arbeidet med å få oppført et nytt rådhus i Kristiania. I 1915 la han frem en plan som gikk ut på å sanere fattigkvarterene i Piperviken og anlegge byens nye Rådhus her i stedet for på Hammersborg, der det tidligere var planlagt.En byste av Heyerdahl ble i 1950 avduket foran Oslo Rådhus, utført av Joseph Grimeland. Han ble også portrettert av Edvard Munch. | Heyerdahl, Hieronymus (I4337)
|
| 202 | Från Wikisource: Östgötars minne6480. Karl Leonard Rudberg [Eriksson]. F. i Skedevi 1852 a8/i; frldr Anders Eriksson, bryggare o. hemmansegare, o. Anna Persdotter. Med.-fil. ex. 72; med. kand. 76; med. lic. i Sthlm 81; med. doktor 88. Uppbördsläkare vid flere sjöexp., på fregatten Vanadis under dess jordomsegling 8383: förste bat.-läkare vid Dalreg. 85; sjukhusläkare vid Garnis.-sjlikhuset i Sthlm 8587; andre bat.-läkare vid Svea art.-reg. 86; förste bataljonsläkare vid Flottans station i Sthlm 87; praktis. läkare där. Tjg. läkare i amerikanska armén o. flottan under kriget 98.Gift 85 m. Ingeborg Agnes Hedvig Wiechel, f. 64. Barn: Karl Gustaf; f. 86: Sten, f. 87: Inga Greta, f. 88. d. 89. | Rudberg, Karl Leonard [Eriksson] (I8155)
|
| 203 | Fänrik vid Wachenmeistska reg:t 1787; kornett vid skånska kavalleriregt 1797 7/10 ; student i Lund 1799 och i Uppsala 1801; transp till lätta livdragonreg:t 18028/2; kom i tjänst s.å. 6/4; Löjtnant 1805 6/5; avsked 1807 7/4; åter i tjänst som ryttmästare i armen 1808 7/4; adjutant vid Jönköpings lantvärnsbrigad s.å. 2/5; | af Sandeberg, David* (I3200)
|
| 204 | Född i ett fattigt hem på Söder, och började sin bana som magasinsdräng hos grosshandlaren J. A. Moll. Genom duglighet och arbetsamhet vann han sin principals bevågenhet och tjänte sig hos honom upp till bokhållare. På vinst och förlust begaf han sig i början af detta århundrade öfver till Petersburg, och, ehuru alldeles obekant, lyckades han, genom sitt ovanligt vackra utseende och sitt hurtiga sätt, erhålla en förmånlig anställning på ett större handelskontor därstädes. Sterky hade ett ovanligt skarpsinnigt förstånd och satte sig grundligt in i den stora stadens handelsförhållanden samt kunde redan vid 28 års ålder etablera sig som egen köpman i Petersburg, hvarefter framgång och lycka följde honom under hans hela lefnad. Dåvarande svenske ministern i Petersburg, fältmarskalken grefve v. Stedingk, fattade snart stort förtroende till den ståtlige och dugande mannen i så hög grad, att Sterky, på Stedinks rekommendation, utnämndes till svensk-norsk generalkonsul, och som sådan representerade han i ett halft århundrade de svenska handelsintressena på denna plats och var en af svenska konsulatväsendets mest aktade medlemmar, likasom han förvärfvade sig anseende som en af Petersburgs mest redbare och solide köpmän. Oaktadt aflägsnad från fäderneslandet under en lång följd af år, förblef han dock städse svensk till tankesätt och sympatier och följde sitt gamla fäderneslands angelägenheter med lifligaste intresse. Landsmän, som besökte Petersburg, funno alltid i honom en välvillig och pålitlig rådgifvare. Blifven änkling år 1855, inlämnade han till Stockholms rådhusrätt bouppteckning å det gemensamma boet, upptagande med låga värden en behållning af 3,458,196 riksdaler, hvaraf hans tre söner då erhöllo hälften i arf. Vid sitt eget frånfälle år 1863 lämnade han dessa tre söner en ytterligare boupptecknad förmögenhet af 2,446,733 riksdaler. | Sterky, Carl* Gustaf (I5731)
|
| 205 | At least one living or private individual is linked to this note - Details withheld. | Rudenfeldt, Tommy* Kenneth (I7970)
|
| 206 | Född på Vessmantorp. Levde på Farstorp | Nilsson, Pehr* (I10229)
|
| 207 | At least one living or private individual is linked to this note - Details withheld. | Bülow, Jonathan* Oscar Valentin (I2809)
|
| 208 | Föddes i Petersburg, uppfostrades i Sverige och fick, efter aflagd kansliexamen, anställning i utrikeskabinettet, där han avancerade till förste sekreterare, blev därefter år 1852 generalkonsul i Hamburg samt fyra år senare svensk ministerresident hos de fria hansestäderna, på hvilken plats han fungerade i 18 år, hvarefter han återflyttade till Sverige. Adolf Sterky inlade många förtjänster för vår handel och sjöfart och visade resande landsmän mycket tillmötesgående och ofta storartad gästfrihet. De sista 17 åren af sin lefnad tillbragte han i Sverige, dels i Stockholm, dels på lägenheten Loviselund vid Drottningholm. Adolf Sterky efterlämnade en boupptecknad förmögenhet af 1,678,792 kronor. Ur boken "Stockholmskt Borgarfolk" av Paul Meijer Granqvist, 1902:: Hade flera söner och döttrar som stannade i Ryssland. En son blef emellertid kanslist i kommerskollegium, och dennes änka bor i Stockholm liksom en son, jur. fil. kandidat. Ministerresidenten åter blef far till bl. a. två söner, den ene bosatt som förvaltare på Ekeby i Söder. manland, den andre musiker och en tid gift med den bekanta Dagmar Bosse (som numera är omgift med arkitekten Carl Möller). En dotter till mi- nisterresidenten är fru landshöfdingskan Boström i Nyköping. | Sterky, Carl Adolph* (I4357)
|
| 209 | At least one living or private individual is linked to this note - Details withheld. | Bülow, William* Christer Theodor (I2808)
|
| 210 | Födsel i Nederbodarne | Grandin, Johan* (I217)
|
| 211 | Födsel på Smedby | Bodin, Maria* (I1407)
|
| 212 | Följande lefnadsteckning öfver G.H. Skoge förvaras bland Sommelii samlingar: G. H. Skoge föddes i Carlshamn 25/n 1717, son af kaptenen i Carl XII:s tjenst och kommendören på Carlshamns kastell Johan Henrik Skoge (som 1724 gick i rysk tjenst och dos efter 6 år som öfverste) och Catharina Möldener, dotter af handlanden Gustaf M. i Carlshamn, gick i skola till aug. 1730, då han kom till Carlskrona att lära handeln hos handlanden Sven Planck, handlande för egen räkning 1739 och borgare i Carlskrona 1740, blef 1749 bokhållare vid kommerserådet Pihlgardts och handlanden Nils Lindahls skeppsvarf i Carlskrona och tjente härvid i 12 år, då intressentskapet upphörde och han fick till arf hela varfsplatsen med all åbyggnad, tolagskontrollör 1759 och förordnades 1760 till skeppsmätare, afsade sig efter 12 år den förra, dykerifullmäktig i Carlskrona 12 år eller till 1774, kontrollör vid regale bränvinsbränneriet 1777. Har sysselsatt sig dessutom 1) att tillverka Lüneburger salt eller Bagsalt, 2) att i sitt hus tillverka en sort sytrå af alla färger, till anseende mera du-gelig än den så kallade Dantziger tråen, 3) med silkesmaske skötselen, den han började 1766, och så idkat, att han flere gånger haft nåden til Hans Kgl. Maj:t lefverera sillke af sin uppharfling, och till bevis af Hans Maj:ts nåd fådt en Guld-medalj med kädja att bära på bröstet. För öfrigt har han 1773 uppgifvit för secre-teraren wargentin ett kitt, som hvarken eld eller vatn förtär, intagen i Vetensk. akademiens handlingar. Ar 1773 på samma sått om ardaken eller Jordmöss, som nämnas Jordrotter. För begge dessa uppgifter fått 2 jettoner, Dalin och Klingenstierna». — Från trycket utgaf G. H. Skoge: »Kort beskrifning om lättaste sättet att befrämja silkes-afvelen i Sverige, efter flera års försök utgifven» (Stockholm 1773, 43 sid. 8:o). — Svåger med 612. http://runeberg.org/bln16-1900/0184.html | Skoge, Gustaf Henrik (I8218)
|
| 213 | Före den 9/6 1702 hände följande: Dom: 2.. da Trin: Wardt begrafwen Pälla Pärson i Algudstorp, hans Graf på dän Wästra sijdan Wapn=huset, på dät rummet Num. 2. i Algudstorp sig tilägnar, Han War föd i HWärsiö af Ächta Föräldrar, Engång Giffter oh med des hustru hafft Twå Söner oh En dotter; Med hans Siukdom til döden, War dät sålunda beskaffat: Dom: Rogate, InneWarande Åhr, begrofs hans Hustru, då han hade Accorderat mäd Pärson i Algudstorp om et Lijtet tractament fr dem som hade ledsagat eller burit Hustruns döda lekamen til Grafwen, råkade han i klammeri mäd bem:te Pärson då Pärsons Fader Pälle i Röge, oh Broderen Mårten Ibm. komme honom til hiälp mäd at slå honom, hwar effter han [ textlucka ] Gick til sängs, döde 8 de dagen där effter, hwarföre Pälle oh Pärson blefwe halshugne Mårten wardt biltogen. Kusinen Pelle, Mårten och deras far ställdes inför ting 25 augusti 1702. Fadern och kusinen Pelle Persson halshuggdes och kusin Mårten blev fredslös. Ny forskning visar på andrafakta: Lögnaktig präst! Texten i ovanstående stycke; från Claes Schmidt, finns förvisso i Röke kyrkobok. Slutklämmen om att de två nämnda blefve halshugne är ett rent påhitt av prästen. Flera års forskningar i olika källor och av olika personer i Skåne kan sammanfattas i det följande. Det finns fyra huvudpersoner i denna sak. Offret: Pelle Persson i Algustorp 46 år. Gärningsmännen: Pelle Persson i Röke 54 år, hans båda söner: Person Pellesson i Algustorp 35 år och Mårten Pellesson i Röke 32 år. De 11 maj 1702 misshandlades Pelle Persson i Algustorp svårt av de tre gärningsmännen. Han avled den 19 maj. I Västra Göinge Härads dombok finns ett flertal dokument i ärendet. Uppslag 69 - 76. Den 25 - 27 augusti 1702 hölls ett Extra ordinarie ting varvid händelseförloppen klarlades med hjälp av ett flertal vittnen, fältskär och länsman. Även två av de tilltalade var tillstädes: Pelle Persson, Röke och sonen Person Pellesson, Algustorp. Den andre sonen; Mårten Pellesson hade flytt. Vittnena omtalade under ed tämligen samstämmigt om att de tre tilltalade hade slagit och även sparkat Pelle Persson i Algustorp med flera olika tillhyggen. Även några andra personer hade fått mottaga slag. Alla hade varit hooslia druckna efter föregående gravöl. Det framkom att gärningsmännen hade förlikats med offret på hans dödsbädd. Då stämning till detta Extra ordinarie ting inte kommit den flydde Mårten Pellesson tillhanda fälldes inte någon dom vid detta ting. En särskild stämning(citation) utfärdades på Mårten Pellesson den 27 augusti 1702 av Häradsdomaren Johann Anckerstråhle. Akter och dokumenter F1a 39. Upplästes för och undertecknades av Pelle Persson och sonen Person Pellesson. Västra Göinge Härads dombok. Uppslag 34 - 36. Den 12 maj 1703 hölls ordinarie Sommarting varvid även den flydde Mårten Pellesson fanns närvarande. Han framlade ett Lejdebrev, daterat 5 december 1702 i Stockholm, utfärdat av en greve och Kunglig Rådsherre i justitieadministrationen. Mårten Pellesson hade vistats i Helsingör. Domstolens utslag vid detta ting blev: med hänsyn till förlikningen med offret och att två av gärningsmännen suttit fängslade i dödsångest fälldes de alla tre enligt 13 Cap Drååpmåhlabalken. Domen innebar: att var och en skulle erlägga full mansbot = 100 daler silvermynt, stånda kyrkoplikt, samt därutöver var och en erlägga skadestånd till sina slagna och hårdragna personer på belopp mellan 9 mark och 6 daler silvermynt. Domen hänvisades till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Vid efterforskning i Landsarkivet i Vadstena, som förvarar arkivet för Hovrätten, konstaterades att målet inte togs upp där. Västra Göinge Häradsrätts dom stod således fast. Hur gick det sen? Troligen fick de sälja sina gårdar för att kunna betala de höga böterna. Efterforskningar tyder på att de flyttade från socknen.Kommentar av Lars-Erik Josefsson 02 nov 2010 kl 15:30 | Persson, Pelle* (I3443)
|
| 214 | Föregångsman inom den svenska nykterhetsrörelsen | Bexell, Carl Emanuel (I2010)
|
| 215 | Förliste på havet 1809 med sin präktiga brigg Elisabeth | Schmidt, Carl Gustaf* (I20)
|
| 216 | Förra hustruns syster | Rydberg, Hanna Elisabeth (I1335)
|
| 217 | Geijer blev 1910 filosofie doktor och docent i petrografi vid Stockholms högskola, företog 1913 en resa till Nordamerika för att studera gruvfälten där och blev 1916 statsgeolog vid Sveriges geologiska undersökning (SGU). Han var professor i mineralogi och geologi vid Kungliga Tekniska högskolan 1931-41 samt överdirektör och chef för SGU 1942-51.1913 företog G. en resa till Nord-Amerika för att studera gruffälten där. Bland hans arbeten märkas Igneous rocks and iron ores of Kirunavaara, Luossavaara and Tuollavaara (1910) och Falutraktens berggrund och malmfyndigheter (1917). Hans arbeten behandlade i huvudsak Sveriges malmer och de geologiska förhållanden under vilka de uppträder. Geijer invaldes 1934 som ledamot av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien och blev 1939 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han tilldelades Brinellmedaljen 1961 tillsammans med Nils H. Magnusson. | Geijer, Per Adolf (I8828)
|
| 218 | Geijer tog studenten i Örebro 1867, fick officersexamen 1869, blev underlöjtnant vid Svea artilleriregemente 1869, löjtnant 1875, kapten 1882, major i armén 1890, major vid Wendes artilleriregemente 1892, överstelöjtnant vid Andra Göta artilleriregemente 1894 samt överste och chef där 1895. Han blev chef för Första Svea artilleriregemente 1898, generalmajor i armén, generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet 1902, samt ingick i Generalitetets reserv 1903-1913 och 1914-1917. Geijer var chef för Artilleristaben 1890-1895.1903 tog Geijer avsked ur armén och var fram till 1913 vice verkställande direktör i Trafik AB GrängesbergOxelösund. Han var ledamot av styrelsen för Tekniska högskolan 1891-1896, ledamot av fullmäktig i Jernkontoret 18891918 (från 1912 ordförande), ledamot av Järnvägsrådet 191719, ledamot av styrelsen för Uddeholms AB samt ett större antal andra bolag. Han var ledamot av flera viktiga kungliga kommittéer, bland annat kommittén för rikets fasta försvar 18971898, ordförande i artillerikommittéen samma år, "Djurgårdskommittéen" 1902 och var redaktör för "Artilleritidskrift" 188394. Han blev ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1888. | Geijer, Salomon Gottschalk* Alfons (I8827)
|
| 219 | Gick i skola i Norra Latin 1883-1886. | Sterky, Carl-Edvard* Teodor (I5744)
|
| 220 | Gift med Axels pojk i Hertebo | Samulsson, Frida Kristina (I4229)
|
| 221 | Gift med Halsten Hansson i Gummersta, Kila enligt renoverad dombok, Södermanlands län, 28a. Jönåkers häradsrätt, 1709 26/10. | Persdotter, Ingeborg* (I2693)
|
| 222 | Gift senare andra gången | Härström, Elsa* Fredrika (I1244)
|
| 223 | Greve, metallurg, utecxaminerades 1915 som bergsingenjör från Tekiska högskolan och anställdes på dess materialprovningslaboratorium. 1916 blev K driftsingenjör vid Domarfvets järnverk och anställdes vid ab. Ferrolegeringar i Trollhättan. 1924 - 31 var han knyten till Avesta jernverks ab., där han utvecklade metoder för tillverkning av rostfria och syrabeständiga stål och vidare uppfann en järnsvampsprocess. 1931 kallades han till professuren i järnets metallurgi vid Tekniska högskolan i Stockholm, där han nydanade undervisningen i metallurgi genom att införa de termodynamiska betraktelsesätten. Han utförde en rad viktiga forskningsarbeten beträffande olika stålprocessers metallurgi, gaser i stål m.m. Vidare utvecklade han tillsammans med I Rennerfelt en metod för torrfärskning av granulerat tackjärn (RK-processen). 1940 lämnade K. professuren och blev teknisk chef vid Bolidens gruv-ab., där han bl.a. ledde utarbetandet av nya metoder för framställning av nickel, bly m.fl. metaller. Sedan 1945 är K. teknsikt-vetensakplig dir. vid St Kopparbergs bergslags ab. och chef för den nyinrättade forskningenscentralen i Domarvet. Han belönades 1936 med Vetenskapsakademins Arnbergska pris och 1938 med Jernkontorets Rinmansmedalj. K. blev medlem av Ingeniörsvetensakapsakademin 1934 och av Vetenskapsakademin 1944. Han är ledamot av Statens naturvetenskapliga forskningsråd och Atomkommisionen. Bo Kalling är mest känd för Kaldo-processen, en metallurgisk process för ståltillverkning. Kaldo-processen utvecklades vid Domnarvets järnverk i slutet av 1940-talet under ledning av professor Bo Kalling (därav namnet Kaldo efter Kalling och Domnarvet). I början av 1970-talet hade ett tiotal stålverk installerat Kaldo-konvertrar, men på grund av de höga driftskostnaderna avställdes de flesta relativt snabbt. Processmetallurgiskt har processen emellertid stor flexibilitet; den tar bara ca. 35 minuter att utföra, ingen extern uppvärmning krävs och upp till 40% stålskrot kan inkluderas i laddningen.Processen genomförs i en konverter, vilken roterar kring sin längdaxel (max 40 varv/min) och under blåsningen lutar 17° mot horisontalplanet. Snett ovanför ugnskroppen finns fickor för chargering av kalk, malm med mera. Under blåsningen täcks mynningen av en svängbar vattenkyld huv, där en s.k. syrgaslans finns monterad. Gasen från konvertern sugs sedan ut genom huven och passerar en stoftreningsanläggning.Kaldo-processen kan användas för färskning av såväl högfosfor- som lågfosforråjärn. Konvertern kan regleras med varvtal, syrgasflöde och lanshöjd samt genom tillsättning av kalk och kylmedel. Den höga avgastemperaturen orsakar emellertid en kraftig termisk belastning på infodringen, vilket är en av orsakerna till processens höga foderslitage. En av de stora fördelarna med processen är att rotationen gör det möjligt att styra färskningen så att högkolhaltiga stål kan tillverkas direkt i ugnen, även från förhållandevis fosforrikt råjärn. Vidare bidrar processens goda värmeekonomi (vilket framförallt ett resultat av den goda efterförbränningen av kolmonoxid till koldioxid i ugnsatmosfären) till att skrotsmältningskapaciteten är mycket hög.Kaldo-processens höga driftkostnader var länge ett problem. Under hela 1970-talet arbetades nya förbättringar fram vid Domnarvet, vars stålverk drog lika mycket elektricitet som hela Borlänge. Framförallt hade man problem med processens höga foderslitage och underhållet av den mekaniska utrustningen. Trots de anmärkningsvärda förbättringar man uppnådde i fråga om dessa faktorer avställdes de två konvertrarna i Domnarvet under 1981.Kategorier: Industrihistoria | Kalling, Bo* Mikael Sture (I4389)
|
| 224 | Grundare av skola för fattiga barn vid Adolf Fredriks torg, söder, Stockholm. | Philipsen, Herman Theodor (I3838)
|
| 225 | Gudmor vid Magns bror Pers son Anders Persson födsel 1856-04-20 | Mattisdotter, Anna Cecilia* (I860)
|
| 226 | Gunnar läste till Agronom i Alnarp och träffade då Ruth Moberg från Malmö. De flyttade först upp till Stockholm och bodde i Atlasområdet kring Odenplan. Därefter flyttade de till Katrineholm där föddes Birgitta f -38 och Margareta f - 41. Senare återvände Gunnar och Rut till Skåne på 40-talet och fick år 1948 tvillingarna Christina och Björn Falkenström. | Falkenström, Magnus Gunnar* (I804)
|
| 227 | Gustaf Emanuel Beskow, född 25 februari 1834 på säteriet Örby, Brännkyrka socken, död 11 april 1899 i Jakobs församling, Stockholm, svensk predikant, pedagog, riksdagsman, gift 1862 med Anna Vilhelmina Emanuelsdotter (1843-1939), far till Elisabeth Beskow som under psydonymen Runa var en av det tidiga 1900-talets populära författare, farbror till pedagogen och teologen Natanael Beskow.År 1850 intogs han vid Krigsakademien på Karlberg, men avbröt sin kurs där och tog 1852 studentexamen i Uppsala samt 1857 på en termin såväl teoretisk- och praktisk-teologisk examen som prästexamen. Av betänkligheter rörande prästedens innehåll dröjde han dock med att låta prästviga sig ända till 1859. Därefter tjänstgjorde han som pastorsadjunkt i flera av Stockholms församlingar till 1868, då Blasieholmskyrkan invigdes och Stockholms konsistorium, på Kungl. Maj:ts befallning, förordnade Beskow att upprätthålla högmässogudstjänsterna därstädes. Nämnda kyrka kan med skäl kallas Beskows verk. Det var han, som inköpte tomten (1864), samlade frivilliga bidrag och anskaffade behövliga lån. Också gick hela arbetet (1865-67) i hans namn, och när kyrkan var färdig, överlämnade han den genom gåvobrev till Blasieholmskyrkostiftelsens styrelse. År 1867 öppnade han en privatskola för gossar, Beskowska skolan, den leddes av honom till 1882. Han avlade 1862 pastoralexamen och deltog samma år i en andlig kongress i London, där en mängd präster, och bland dem Beskow, höll andliga föredrag, var och en på sitt modersmål. År 1879 utnämndes han till tjänstgörande e.o. hovpredikant. Från 1866 var han ledamot av Evangeliska fosterlandsstiftelsens styrelse, från 1876 dess vice ordförande och från 1892 dess ordförande. Åren 1888-90 var han för Stockholms stad ledamot av andra kammaren och tillhörde där det protektionistiska partiet.Beskows predikningar kännetecknades av stor personlig värme och han återkom ofta i dessa till Kristi försoning. Såsom konfirmationslärare var han mycket anlitad av ungdom ur alla samhällsklasser. Åren 1865-68 var han redaktör för tidningen "Stadsmissionären", och 1876-78 utgav han "Fridsbudet. Qvartalsskrift för uppbyggelse i hemmet".Bibliografi [redigera]Reseminnen från Egypten, Sinai och Palestina (1861; tionde upplagan 1891) Den korsfäste. Passionspredikningar (1875; andra upplagan 1903) Evangeliipostilla (två band, 1880-82) Den svenska missionen i Ost-Afrika (1884-87) Kristi återkomst (1888; andra upplagan 1889) Betraktelser för hvar dag i året (1890; andra upplagan 1900) Några minnesord till mina nattvardsbarn (1892; andra upplagan 1899) Lefnadsminnen (1899; andra upplagan 1900) Gustaf Emanuel Beskow föddes den 25 februari 1834 på Örby säteri i Brännkyrka socken och avled den 11 april 1899 i Stockholm Han var son till häradshövdingen Fritz Beskow och Augusta Wilhelmina Beskow, född Moll. Farfadern var ägare till Ljusneverkens bruk och Örby säteri. Släkten Beskow invandrade på 1700-talet från Stralsund. Sina skolår tillbringade han i Klara Trivialskola och Stockholms gymnasium. Efter avlagd teologisk examen 1857 vid Uppsala universitet och prästvigningen 1859 tjänstgjorde han som pastorsadjunkt vid olika stockholmsförsamlingar. Han tillhörde den lågkyrkliga läsarkretsen, en väckelserörelse som fick epitetet Högreståndsläseriet på grund av sin starka ställning bland de högre samhällsskikten. Som e. o. hovpredikant från 1879 och ordinarie från 1898 kom Gustaf Emanuel Beskow att stå hovet nära. Åren 1888-1890 var han ledamot av andra kammaren. Gustaf Emanuel Beskow förtjänar att framför allt ihågkommas för två ting; dels för att han 1867 grundade privatskolan, som bar hans namn och i vars ledning han förblev till 1882, dels för att han gick i spetsen för uppförandet av Blasieholmskyrkan, som stod färdig 1868, formellt ett annex till Jakobs församling men i praktiken en fri och obunden kyrka. | Beskow, Gustaf* Emanuel (I4846)
|
| 228 | Gustaf Emanuel Beskow, född 25 februari 1834 på säteriet Örby, Brännkyrka socken, död 11 april 1899 i Jakobs församling, Stockholm, svensk predikant, pedagog, riksdagsman, gift 1862 med Anna Vilhelmina Emanuelsdotter (1843-1939), far till Elisabeth Beskow som under psydonymen Runa var en av det tidiga 1900-talets populära författare, farbror till pedagogen och teologen Natanael Beskow.År 1850 intogs han vid Krigsakademien på Karlberg, men avbröt sin kurs där och tog 1852 studentexamen i Uppsala samt 1857 på en termin såväl teoretisk- och praktisk-teologisk examen som prästexamen. Av betänkligheter rörande prästedens innehåll dröjde han dock med att låta prästviga sig ända till 1859. Därefter tjänstgjorde han som pastorsadjunkt i flera av Stockholms församlingar till 1868, då Blasieholmskyrkan invigdes och Stockholms konsistorium, på Kungl. Maj:ts befallning, förordnade Beskow att upprätthålla högmässogudstjänsterna därstädes. Nämnda kyrka kan med skäl kallas Beskows verk. Det var han, som inköpte tomten (1864), samlade frivilliga bidrag och anskaffade behövliga lån. Också gick hela arbetet (1865-67) i hans namn, och när kyrkan var färdig, överlämnade han den genom gåvobrev till Blasieholmskyrkostiftelsens styrelse. År 1867 öppnade han en privatskola för gossar, Beskowska skolan, den leddes av honom till 1882. Han avlade 1862 pastoralexamen och deltog samma år i en andlig kongress i London, där en mängd präster, och bland dem Beskow, höll andliga föredrag, var och en på sitt modersmål. År 1879 utnämndes han till tjänstgörande e.o. hovpredikant. Från 1866 var han ledamot av Evangeliska fosterlandsstiftelsens styrelse, från 1876 dess vice ordförande och från 1892 dess ordförande. Åren 1888-90 var han för Stockholms stad ledamot av andra kammaren och tillhörde där det protektionistiska partiet.Beskows predikningar kännetecknades av stor personlig värme och han återkom ofta i dessa till Kristi försoning. Såsom konfirmationslärare var han mycket anlitad av ungdom ur alla samhällsklasser. Åren 1865-68 var han redaktör för tidningen "Stadsmissionären", och 1876-78 utgav han "Fridsbudet. Qvartalsskrift för uppbyggelse i hemmet".Bibliografi [redigera]Reseminnen från Egypten, Sinai och Palestina (1861; tionde upplagan 1891) Den korsfäste. Passionspredikningar (1875; andra upplagan 1903) Evangeliipostilla (två band, 1880-82) Den svenska missionen i Ost-Afrika (1884-87) Kristi återkomst (1888; andra upplagan 1889) Betraktelser för hvar dag i året (1890; andra upplagan 1900) Några minnesord till mina nattvardsbarn (1892; andra upplagan 1899) Lefnadsminnen (1899; andra upplagan 1900) | Beskow, Gustaf* Emanuel (I4846)
|
| 229 | Gustaf flyttade upp till Stockholm efter att ha tagit "trillan" i Lund dvs jur kand, fil kand och med kand. Han blev så småningom Svenska Arbetsgivareföreningens första direktör under en kortare tid då HJ. von Sydow tog hans plats då han blev sjuk för ett halvår. Gustaf fortsatte sitt intresse för insekter och fjärilar och skänkte sina samlingar till Etnografiska Museet (tror jag det heter) i Lund. Hans fru Eva var folkskolelärare tills de gifte sig och fick barnen Brita, Gunnar och Bertil samt Göran som dog som baby samtliga födda i Stockholm (osäker betr Göran). Svenska arbetsgivarföreningen, den första allmänna arbetsgifvarföreningen (se d.o.) i Sverige, bildades i sept 1902 i Stockholm som motvikt mot den sk. politiska storstrejeken i maj 1902, hvilken träffade arbetsgifvarna oförberedda och blottade deras underlägsna ställning emot arbetarnas organisationer. Föreningen stiftades af industriidkare och var närmast afsedd för fabriksindustrien. Hvarje deltagare delegare i föreningen skulle till densamma erlägga en viss afgift, beräknad i förhållande till antalet arbetare, samt å andra sidan vid strejk eller lockout åtnjuta en viss ersättning af föreningen. Dessutom skulle hvarje delegare afge förbindelse å en garantisumma som i vissa fall fick användas för föreningens utgifter eller tillgripas för delegaren ådömt skadestånd för brott mot föreningens stdgar. Föreningens ledning skull handhas dels af en styrelse, af hvars medlemmar en skulle vara verkställande direktör, dels af bland delegarna valda fullmäktige, som hade beslutanderätten i vissa viktigare frågot, särskilt ang. proklamering af mera utsträckt lockout. Föreningen bildades på grundvalen af ett godkännande af arbetarnas föreningsrätt och sökte från börjab träda i lojal förbindelse med deras organisationer. Till ordf. valdes G. F. Östberg och till verkställande direktör G. Falkenström. Till en början hade alla föreningens medlemmar varit sammanförda i en grupp, oafsedt de yrken, de utöfvade, men sedemera inrättades underafdelningar inom föreningen, ordnade som sammanslutningar inom vissa yrken (s.k. yrkseförbund), och verksamheten fick därigenom större fasthet och planmässighet. Till att börja med hade man i fråga om föreningens verksamhet lagt hufuvdvikten vid strejkförsäkringen (se d.o.). Men emedan föreningen skulle bära det ekonomiska ansvaret för strejk eller lockout hos sina delegare, befanns det 1905 nödvändigt att i stadgarna införa den bestämmelsen, att ingen delegare egde rätt att ingå kolletivaftal med sina arbetare eller deras organisationer utan föreningens samtycke. Samtidigt beslöts (den bekanta "§23"), att intet kollektivavtal skulle godkännas, som inte innehöll bestämmelser, att arbetsgifvaren utan intrång från arbetsorganisationernas sida har rätt att fritt antaga och afskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från hvilken föreningen som helst eller arbetare stående utom förening. Snart uppstod strid med arbetarorganisationerna om "§23", en strid, som i början av 1907 höll på att leda till allmän lockout, men som bildades genom en på regeringens initiativ ingången förlikning, där arbetsgifvarnas synpunkter i hufvudsak vunno fastställelse. Arbetsgifvarföreningens bestämda uppträdande för skydd af arbetsgivarnas rätt i detta hänseende medförde en enorm anslutning till föreningen under 1907. Det blef därför nödvändigt att öka föreningens ledning. En ny direktörsbefattning inrättades, och därvid utsågs till verkställande direktör i föreningen Hj. von Sydow, hvilken tillika, då Östberg afgick ur styrelsen, valdes till dess ordf. Falkenström kvarstod som andre direktör. 1908 undveks, äfven denna gång genom regeringens medling, allmän strid med arbetarorganisationerna till följd af tvistefrågor i rikets hamnar. Men stridgheterna gåfvo näring åt en spänning, som utlöstes i 1909-års storstrejk (se Strejk, sp 319), eldopet för Svenska arbetsgifvarföreningen. Föreningen bestod på ett lysande sätt profvet. Under hela den oerhörda påfrestningen afföll icke mer än en enda af föreningens omkr. 1 000 delegare, vid alla möten och stämmor rådde en fullt enig stämning, så att alla beslut voro enhälliga. Ehuru striden icke afslutades genom ett formligt fredsfördrag, genomdref föreningen i alla de föreliggande tvistepunkterna i realiteten de minimikraf, som den från början uppställt för sig. I understöd åt sina delegare måste föreningen för storstrejken utbetala öfver 7 mill. kr. För att uppbringa summan måste föreningen visserligen anlita lånevägen, men skulden återbetalades snart, hvarvid till en del inbetalningar å delegarnas garantiförbindelser utkräffdes. - Efter 1909 har föreningen efter förut fastställda grundsatser ytterligare utarbetat som organisation. Den har bland rikets arbetsgifvareföreningar vunnit en ledande ställning och har åstadkommit samarbete med arbetsgivarorganisationerna i grannländerna. Inom lönestatistiken utför föreningen genom en nyinrättad statistisk byrå ett mycket omfattande vetenskapligt arbete. Med de till Landsorganisationen anslutna arbetaförbunden har föreningen haft lojalt samarbete och sökt att genom förhandling i godo lösa uppkomna tvistefrågor. Med den syndikalistiska arbetareorganisationen, som har på sitt program, att aftal med arbetsgifvare icke behöfva hållas, för föreningen däremot icke några förhandlingar och sluter inga aftal. | Falkenström, Gustaf* (I767)
|
| 230 | Hade affär på Sibyllegatan och gjorde dom mest otroliga dockmöbler som hantverk i exakt scala. Jag tror att ett av hennes dockskåp finns på Nordiska Museet.Prinsessorna på Haga hade ett, hon var jättekänd. | Bergström, Ida Berith* Vera (I4299)
|
| 231 | Hade en stor villa i Ramlösa. | Falkenström, Sixten* (I846)
|
| 232 | Hade Eva Charlotta Persson 1870 4/2 ibm som fosterbarn från 1886(Husf 1877-90 gråmanstorp) | Åberg, Per Anders (I1668)
|
| 233 | Han erhöll sin fullmakt som Ryttmästare vid Husarena 1788 1/5 | af Sandeberg, John David (I2260)
|
| 234 | Han fick burskap som handlande i Göteborg 1708 och blev upptagen som en av borgerskapets äldste 1724. Död 1733 i Göteborg där han ägde flera hus och gårdar. | Sandberg, Gabriel (I2274)
|
| 235 | Han fick lösa hemmanet 1674 av sin farbroder länsmannen Anders Hemmingsson i Vångsten som löst in hemmanet 1659 efter att Bondekrok blivit öde och "till skattevrak gånget".Per Halstensson stäms in till ting 1693 efter att han vid Eriksmässomarknaden i Valdemarsvik kallat alla som bor i Skällviks och S:t Anna socknar för tjuvar och skälmar. Erkänner sig ha varit drucken och utlovar att giva till vardera kyrkan 2 kannor vin och till de fattiga 2 Rdr kopparmynt. | Halstensson, Per (I2369)
|
| 236 | Han var mycket storväxt och stark. Kallades allmänt "Stor-Bjurvassen" Ägde 4 hemman | Nilsson, Nils* (Stor Bjurvassen) (I2502)
|
| 237 | Har bla gjort oljemålning tavla med skånska slätten och en gumma efter motiv av Markus Larsson. Var kantor i Välinge församling i NV Skåne. Han skrev ett antal kända låtar, bl.a "Man borde inte sova när natten faller på" (text av Jeremias i Tröstlösa). Hans grav finns på Välinge kyrkogård, hans namn finns på en stor gravsten, och sedan finns där 16 små gravstenar med släktingar som också ligger begravda där. | Wennerberg, Gustaf* (I6218)
|
| 238 | At least one living or private individual is linked to this note - Details withheld. | Carlsson, Rolf Peter* Thunholm (I178)
|
| 239 | At least one living or private individual is linked to this note - Details withheld. | Larsson, Bengt-Åke* Otto (I8268)
|
| 240 | At least one living or private individual is linked to this note - Details withheld. | Savage, Susan* Martha (I1754)
|
| 241 | He recived the business from his father. He was less successful and sold it, after which he emigrated to Lübeck, where he kept a public-house. | Satow, Carl Heinrich David (I7643)
|
| 242 | He was a colonel in the army, has the D.S.O. for the South African campaign of 1900, and received a bar to it for his services during the late war. | Graham, John* Malise (I7688)
|
| 243 | He was a wine merchant, and made a considerable fortune. He left the business to his eldest son | Satow, Joachim* (I7641)
|
| 244 | He was master of a Russian brig, and on June 20th, 1825, was appointed commandant of the Riga pilots, retiring from that post in 1842 on the ground of ill-health, with a pension of 400 silver roubles (about £40). For eminent services performed by him in rescuing the crews of Russian and Swedish ships in danger of shipwreck, numbering altogether more than 120 souls, he received five gold medals, and various certificates of honour, all of which are now in the possession of our cousin Henry William Satow of Bangor, North Wales. After his retirement, Heinrich and his wife went back to live at Wismar. Copies of crayon portraits of Heinrich and Catherine were extant at Wismar and are probably still in the possession of the municipal authorities. Heinrich left 200 silver roubles to the town at his death. | Satow, Heinrich* (I7639)
|
| 245 | Hela familjen emigrerade till Riga år 1808 eller 1809. Hinrich kommenderade ett handelsskepp i linje på London | Satow, Hinrich* (I7636)
|
| 246 | Hennes far Peter Widmundsson var ryttare för eget rusthåll vid Smålands kavalleri, sedermera underofficer, och deltog i Karl XII:s fälttåg i Polen och Ryssland, varunder han, då han utmärkt sig för tapperhet, den 9 februari 1709 i Achtyrka i Ukraina av konungen utnämndes till kornett och enligt familjetraditionen därvid av denne själv tilldelades släktnamnet Bexell. Peter Bexell stupade i slaget vid Krasnokutsk den 11 februari 1709, endast två dagar efter sin officersutnämning. | Widmundsson, Peter* {Bexell} (I4110)
|
| 247 | Her mother had been French, a language which she used in conversation, but othervise she talked German. The births of her children, who were all born at Riga, were nevertheless registered at Wismar. In 1855 Betty gave 1000 silver roubles to the town, in fulfilment of a wish expressed by Joachim before his death. | Hesse, Maria Gertrud Elizabeth {Betty*} (I7642)
|
| 248 | Here is a letter written by William Preston Johnston Louisville, Ky. Jan. 9, 1867.Hon. John T. Monroe, Mayor of New Orleans, La.My dear Sir:Although not officially apprised of the arrangements for the removal of my father, Gen. Albert Sidney Johnston, from New Orleans to Texas, yet I had seen in the public prints that Jan. 15th was the day fixed for that purpose, and moved by a sentiment which you can appreciate to join in this last tribute of respect to his memory, I had determined to be in New Orleans at that time. Severe indisposition with indications of pneumonia and bronchitis compel me in deference to the advice of my physicians to forego this mournful duty, and I write to apprise you of this fact that my absence may in no wise be misconstrued.I desire also on my own behalf, and in the name of the family and friends of my father to return you our heart felt thanks for the pious care which through these weary years you afforded to his mortal body the rites of sepulture while on its pilgrimage to its final resting place in the State he loved so well. It has been a consolation that the friendly hands of compatriots were permitted to deck his tomb and that his ashes reposed among the sacred remains of your family.Permit me to say that the offices to the dead which you and your family and your city have rendered in that spirit of brotherhood and love will ever be grateful ly remembered and form a link which years will not break nor weaken.I am, my dear sir, very truly and respectfully your friend and servant,(Signed) Wm. Preston Johnston.The capture of New Orleans in April 1862 by Captain David Fattagut and General Benjamin Butler brought the name of mayor Monroe before the whole country and the people of the then confederate States and the United States; and soon, it overspread to British journalism and into British Parliament.There being no longer any doubt as to the approach of the federal fleet, on the morning of April 25th, Mayor Monroe, determined to hoist the flag of the State of Louisiana over the City Hall. At his request, his private secretary, Mr. Marion A. Baker, descended to the roof of the building and prepared to execute the mayors orders, with the instructions to await the issue of the possible conflict at Chalmette, where the last of the city's defence lines were established. .Suddenly quick flashes from the dark sides of the approaching Federal steamers recorded the fact that they were abreast the redoubts, but their fire was delivered without check to their speed and soon they were dark and silent once more.The report "It is allower" was sent to Mayor Monroe, who stood in the street below and at a signal from him, the flag was swiftly run up to the masthead and floated in the breeze. This flag was known as the "Lone Star Flag" and had been adopted in 1861 by the State Convention of Louisiana. It had thirteen stripes, four blue, six white and three red, commencing at the top, with the colours as written. The union was red, with its sides equal to the width of seven stripes. In its centre was a single pale-yellow five-pointed star.At one-thirty that afternoon, two officers of the 'United States Navy called on Mayor Monroe, who received them courteously and presented them to the Honourable Pierre Soule, members of the Council and of the committee of Public Safety. Captain Theodosius Bailey, second in command of the Federal fleet, stated that be came as the bearer of a demand from Flag-officer Farragut, for the surrender of the city, the lowering of the State flag on the City Hall, and the hoisting of the United States flag over the post office, custom house and the mint. This interview was in the form of an informal, open conference between Captain Bailey and the Mayor, Mr. Soule and the other gentIemen, whose connections with public affairs gave them the right to engage in it.Mayor Monroe stated that be had no authority to surrender the city and that General Mansfield LovelI was the proper official to receive and to reply to that demand. In regard to lowering the State flag, an unqualified refusal was returned. Mr. Monroe then sent for General LovelI and while awaiting his arrival, conversation went on. Captain Bailey expressed regret at the wanton destruction of property, which he had witnessed and which he regarded as a most unfortunate mistake. To this, Mayor Monroe replied that the property was our own and that we had a right to do as we pleased with it, and that it was done as a patriotic duty.When General LovelI arrived, Captain Bailey repeated his demand, with the statement that his mission was to the Mayor and Council. General LovelI also refused to surrender the city or his forces and stated that he would retire with his troops and leave the decision to the civil authorities. The question of surrender being thus referred back to him, the Mayor said he would submit the matter to the Council and that a formal reply would be sent as soon as their advice could be obtained. The Federal officers then withdrew, with an escort furnished by General LovelI.The Council met at 6:30 that evening and received a message from Mr. Monroe. As civil magistrate, he held that he was incompetent to the performance of a military act. "We yield to physical force alone", said the Mayor, "and maintain our allegiance to the Government of the Confederate States. Beyond a due respect for our dignity, our rights and the flag of our country, does not, I think permit us to go."The Council, unwilling to act hastily, simply listened to the reading of this message and adjourned until 10:00 A. M. the next day. That evening, Mayor Monroe requested Mr. Baker and Mr. McClelland, Chief of Police, to go to the Hartford, as early as possible the next morning and explain to Captain Farragut that the Council would meet that morning and a written answer to his demand would be sent as soon as possible after the meeting.It was quite early when they returned from their mission and Mr. Baker states "the levee appeared deserted, and though we saw no one we were seen." At eight o'clock, they went to the Mayor's office to make their report and while there, Mr. Soule entered, accompanied by his son and with much excitement, stated that two persons, traitors no doubt, had that very morning been seen to leave one of the eneroy's ships and land on the levee. He urged arrest and punishment of the guilty persons, which the Mayor blandly promised, while the guilty ones silently enjoyed the little Joke.The Council met at the appointed hour and listened to a second reading of the Mayor's message, both the Council and the population of the city concurred in the sentiments expressed by Mr. Monroe and urged that he be respectfully requested to act in the spirit manifested in his message. Anticipating such a result, a letter had already been prepared, reiterating the determination neither to lower the State flag nor to raise the United States flag. The Mayors secretary read this letter to the assembled Council and from expressions by some of the members, it seemed to be satisfactory, but shortly after Mr. Baker left, a message was brought to Mayor Monroe, asking his presence in the Council Chamber .The object of this summons was to obtain his consent to the substitution of a letter written by Mr. Soule and read by one of the members of the Council. As relations between the Mayor and the Council had not been of a most harmonious character and wishing to conciliate them at this unfortunate time, Mr. Monroe acceded to their wishes; but before a copy of this letter could be made and sent to Captain Farragut, two officers, Lieutenant Albert Kautz and Midshipman John H. Read were at the City Hall with a written demand for the "unqualified surrender of the city, and the raising of the United States flag over the Mint, Custom-house and City Hall, by noon that day, Saturday, April 26th and the removal of all other emblems but that of the United States, from all public buildings." Mr. Monroe acknowledged receipt of this last communication and promised a reply before two o'clock, if possible. In the meantime a large and excited crowd had gathered outside the City Hall. Mayor Monroe, fearing for the safety of the two Federal officers, had had the heavy doors of the City Hall closed and ordered a carriage to be statiolled at the corner of Carondelet and Lafayette streets; escorted by two special officers and Mr. Baker, the Federal officers were conducted to a rear entrance and to the waiting carriage, while Mr. Monroe occupied the crowd in the front. As the carriage drove away, some of the crowd started up St. Charles street with the expectation of heading it off. The driver was ordered to whip up his horses and to turn into Julia street and then drive post-haste to the river. The pursuers were armed, but the carriage went by so rapidly that they had no opportunity to fire and the party reached their ship without violence.The police force being inadequate for the preservation of order, Mayor Monroe called upon the European Brigade for assistance. This organization was made up of foreign residents and commanded by General Paul Juge, J r. General Juge then issued a proclamation, by order of his Honour John T. Monroe, asking for the aid of all good citizens in the preservation of order. The Mayor was thus constituted commander-in-chief of army and of the civic forces. The City Hall became sort of military head-quarters. Requisitions were issued for arms, horses, provisions for the home brigade and orders for transportation for Confederate troops en route from outlying fortifications to General Lovells headquarters at Camp Moore. Martial law reigned, and Mr. Monroe improvised a military court, Mr. Soule being appointed Advocate.A communication received from Flag-officer Farragut, on Monday, stated that due to evidences of insubordination on the part of citizens and authorities, the fire of the fleet might be drawn on the city at any moment. "The election is with you," said Farragut, "and it is my duty to notify you to remove the women and children within forty-eight hours, if I have rightly understood your determination." Reading the message, Mr. Monroe said: "As I consider this a threat to bombard the city, and as it is a matter about which the notice should be clear and specific, I desire to know when the forty-eight hours began to run." "It begins from the time you receive this notice," Captain Bell replied.Then said Mayor Monroe, looking at his watch, "You see it is fifteen minutes past twelve", and renewed his refusal to lower the flag of Louisiana. "This satisfaction," he said, "you cannot obtain from our hands. We will stand your bombardment, unarmed, undefended, as we are."The forts surrendered and on April 29th, 1862, Captain Farragut dispatched a message in forming Mayor Monroe of his intention to take formal possession of the city and that he was about to raise the United States flag over the mint, customhouse and still insisted that the lowering of the flag over the City Hall should be the work of those who had raised it.Mayor Monroe at once issued a proclamation asking all citizens to retire to their homes during acts of authority which would be folly to resist and impressed upon them the consolation that the flag was not to be removed by their authority, but by those who had the power to exercise it.Captain Farragut sent a detachment of sailors and marines ashore. Protected by two howitzers, the Ianding party, after raising the flag over the customhouse, proceeded to Lafayette Square and the City Hall. The marines formed a line on the St. Charles street side of the Square near the railing then enclosing it, while the guns were drawn through the gates, into the middle of the street and placed so as to command the street either way.The silent, angry crowd formed a compact mass both above and below the Square, many openly displaying arms. The Federal forces being stationed, Captain Bell and Lieutenant Kautz entered the City Hall and the Mayor's parlour, Captain Bell told Mayor Monroe: "I have come in obedience to orders to haul down the Stat flag from this building," Mayor Monroe, with restrained emotion replied: "Very well, Sir, you can do it; but I wish to say that this is not in my entire constituency, so wretched a renegade as would be willing to exchange places with you," Captain Bell then asked that he might be shown to the roof, Mayor Monroe referred him to the janitor whom he would find outside, Fearing that some excited person in the crowd might commit some rash action and thereby bring disaster to the many assembled, the dauntless Mayor walked out into the street and placed himself in front of the cannon pointing down St, Charles street, Folding his arms, he fixed his eyes upon the gunner who stood, lanyard in hand, ready for action. There the Mayor remained, without once looking up or moving, until Lieutenant Kautz cut the halyards with his sword pulled down the flag and he and Captain Bell reappeared, At an order from the Federal officers, the sailors and marines retired as they had come, Mr, Monroe then turned towards the Hall and the people who had preserved the silence he had requested from them, broke into cheers for their heroic Mayor.The following day, Captain Farragut informed Mr, Monroe that there would be no further negotiations between them as General Benjamin Butler had arrived and would take charge. That same afternoon, two companies of Federal troops were placed around the City Hall and sentries posted at the doors, One of Butler's officers went in to invite Mayor Monroe to come to head-quarters. Mr, Monroe, as usual, maintaining his dignity, refused to go to the St. Charles Hotel, except as a prisoner, insisting that the City Hall was the proper place to transact city business but up on advice from the City Council, be decided to yield and taking the Chief of Police with him, went to the Hotel, General Butler told Mayor Monroe he had come to restore the state and city to the Union and asked his co-operation in the management of the city, but the Mayor was not in a co-operative mood, and was giving as he had written to Farragut, only that submission which the conqueror is able to extort from the conquered, He replied that be must be allowed to administer the city alone or give it up entirely.A conference was arranged in which the Mayor, the Council and Mr, Soule met with General Butler and his staff. General Butler then read his first proclamation as commander of New Orleans.The occupation of New Orleans was not to be a holiday for Butler and he soon found out he had a most difficult task. On May 16th, 1862 he issued his infamous Order No.28. As soon as it appeared, Mayor Monroe protested to General Butler in an impassioned letter. "I had not anticipated," he wrote, "a war against women and children, whose only offense had been to show displeasure at the occupation of an enemy. And to give license to your officers and soldiers to commit outrages such as are indicated in your order, is in my judgment a reproach to the civilization, not to say the Christianity of the age in whose name I make this protest."Summoned before Butler, the Mayor was told that the language of his letter could not be tolerated and if peace in the city could not be restored by him, he would be sent to Fort Jackson. Mr. Monroe replied his wish was to vindicate the honour of the virtuous women of the city. Butler stated that the order was not directed at such persons. Satisfied with this explanation, Mr. Monroe signed an apology for his letter, but the next day appeared at General Butler's office to withdraw his apology, but again, apparently satisfied by Butler's promise to publish the letter and apology with a statement from Butler that the order applied only to ladies who offered insult, Mr. Monroe left. Shortly after, Mr. Monroe asked for a second time to withdraw the apology and sent another letter similar to the first one. General Butler then called the Mayor and several others to his office and ordered the Mayor, Mr. Baker, his secretary, the Chief of Police and Judge Kennedy to be sent to Fort St. Philip. Mr. Monroe was later sent to Fort Pickens.Upon Mayor Monroe's imprisonment, Butler appointed Brigadier General George F. Shipley, Military Commandant of New Orleans.Refusing to take the oath of allegiance, Mr. Monroe was at one time consigned to solitary confinement and endured, until the summer of the succeeding year, all the rigors of prison life, and was for six months made to wear the ball and chain. While he was at Fort St. Philip, his young son was desperately ill and continually calling for his father. Mrs. Monroe, placing mother love before her southern pride, applied to General Butler for the release of her husband, in order that he could be at the bedside of his dying child. General Rutler sent word that if Mr. Monroe would take the oath of allegiance he might come to the city and see his dying child, but the offer was promptly and firmly declined and father and son never met again in life.The following year, Mr. Monroe was released and first went to Mobile and then to Richmond, where he was cordially received by President Davis. Later he fixed his residence in Mobile, where he was again taken prisoner by General Canby. After the close of the war Mr. Monroe was again arrested, with no reason given by the Provost Marshal for his extraordinary proceeding and kept under surveillance for several months.After the reorganization of Louisiana, Mr. Monroe was re-elected Mayor of New Orleans. He took his seat in March 1866, but in March 1867 was deposed by General Sheridan under the Reconstruction Act of Congress, under the pretext that he had aided in the riot of July 30th. In April Mr. Monroe visited Washington and was sympathetically received by President Johnston and Attorney-General Stanbury, who promised his restoration to office and the removal of General Sheridan, and there is no doubt that he would again have been seated but for the Reconstruction measures which overthrew the opinion of the Attorney General and started the sad dark days Louisiana endured for many years.Mr. Monroe then moved to Savannah, Ga., where he died in February 1871, when only 48 years of age. The rigors of imprisonment and the official vicissitudes had severely told upon him . . . he looked broken and old, while yet in the prime of life. In the Masonic order he had ascended the ladder to the highest rank and was buried in Savannah with distinguished Masonic honours. In 1872 his remains were brought to New Orleans, where they were placed in the family tomb in the Cypress Grove Cemetery, beside the body of his favourite son.Fortunately history records the heroic deeds of great men, for alas, the human mind and heart are forgetful and ungrateful. John T. Monroe sacrificed himself and gave his all for the adopted city be so dearly loved, yet the city of New Orleans has named neither a school nor a park to honour and perpetuate the memory of our Confederate Mayor of New Orleans, a city that was captured but NEVER SURRENDERED.From Wikipedia Political careerFirst termThe 1860 campaign for mayor attracted little notice in New Orleans, as all attention was on the Presidential contest. There were three candidates; John T. Monroe, Alexander Grailhe, and Lucius W. Place. Monroe, the nominee of the Native American Party, represented the current administration. Grailhe, an independent, was essentially the anti-administration candidate, who he held responsible for the poor condition of the city. The newspapers of the time were filled with complaints about the stagnant gutters, the weeds that grew along the streets, and the air of general neglect. However, Monroe was elected with 37,027 votes. Grailhe received a much smaller number, and Place hardly any.There is a story about the Civil War that the white leadership of New Orleans was captured, but never surrendered.This is a letter written by William Preston Johnston:"The capture of New Orleans in April 1862 by Captain David Farragut and General Benjamin Butler brought the name of mayor Monroe before the whole country and the people of the then confederate States and the United States. It soon spread to British journalism and into British Parliament."At the approach of the federal fleet, on the morning of April 25, Mayor Monroe, determined to hoist the flag of the State of Louisiana over the City Hall. At his request, his private secretary, Mr. Marion A. Baker, descended to the roof of the building and prepared to execute the mayors orders, with the instructions to await the issue of the possible conflict at Chalmette."When he heard that the defenses had failed Monroe ordered the flag hoisted."Forthwith, two officers of the United States Navy presented Farragut's formal demand for the city's surrender and to lower their flag. Monroe stated that be had no authority to surrender the city and that General Mansfield Lovell was the proper official to receive and to reply to that demand. He refused to lower the flag."Monroe then sent for Lovell and while awaiting his arrival, conversation went on. Captain Bailey expressed regret at the wanton destruction of property, which he had witnessed and which he regarded as a most unfortunate mistake. To this, Monroe replied that the property was the Confederates' own and that they had a right to do as they pleased with it, and that it was done as a patriotic duty."Subsequently Lovell also refused to surrender the city or his forces and stated that he would retire with his troops and leave the decision to the civil authorities. The question of surrender being thus referred back to him, Monroe said he would submit the matter to the Council and that a formal reply would be sent as soon as their advice could be obtained. The Federal officers then withdrew, with an escort furnished by Lovell."Monroe sent a message to the Council who met at 6:30 that evening. As civil magistrate, he held that he was incompetent to the performance of a military act. 'We yield to physical force alone,' said the Mayor, 'and maintain our allegiance to the Government of the Confederate States. Beyond a due respect for our dignity, our rights and the flag of our country, does not, I think permit us to go.'"The Council, unwilling to act hastily, simply listened to the reading of this message and adjourned until 10:00 A. M. the next day. That evening, Monroe asked Baker and Police Chief McClelland, to go to the USS Hartford as early as possible the next morning and explain to Farragut that the Council would meet that morning and a written answer to his demand would be sent as soon as possible after the meeting."The Council met and listened to a second reading of the Mayor's message. Both the Council and the population of the city concurred in the sentiments expressed by Monroe and urged that he be act in the spirit manifested in his message. Anticipating such a result, a letter had already been prepared, reiterating the determination neither to lower the State flag nor to raise the United States flag. The Mayors secretary read this letter to the assembled Council and from expressions by some of the members, it seemed to be satisfactory, but shortly after Mr. Baker left, a message was brought to Mayor Monroe, asking his presence in the Council Chamber."The object of this summons was to obtain his consent to the substitution of a letter written by Soulé and read by one of the members of the Council. Relations between the Mayor and the Council had not been of a most harmonious character and wishing to conciliate them at this unfortunate time, Monroe acceded to their wishes."Before a copy of this letter could be made and sent to Farragut, two officers, Lieutenant Albert Kautz and Midshipman John H. Read were at the City Hall with a written demand for the 'unqualified surrender of the city, and the raising of the United States flag over the Mint, Custom-house and City Hall, by noon that day, Saturday, April 26 and the removal of all other emblems but that of the United States, from all public buildings.' Monroe acknowledged receipt of this last communication and promised a reply before two o'clock, if possible. In the meantime a large and excited crowd had gathered outside the City Hall. Monroe, fearing for the safety of the two Federal officers, had had the heavy doors of the City Hall closed and ordered a carriage to be stationed at the corner of Carondelet and Lafayette streets. Escorted by two special officers and Baker, the federal officers were conducted to a rear entrance and to the waiting carriage, while Monroe occupied the crowd in the front. As the carriage drove away, some of the crowd started up St. Charles street with the expectation of heading it off. The driver was ordered to whip up his horses and to turn into Julia street and then drive posthaste to the river. The pursuers were armed, but the carriage went by so rapidly that they had no opportunity to fire and the party reached their ship without violence."The police force being inadequate for the preservation of order, Monroe called upon the European Brigade for assistance. This organization was made up of foreign residents and commanded by General Paul Juge, Jr. Juge then issued a proclamation, by order of the mayor. asking for the aid of all good citizens in the preservation of order. The mayor was thus constituted commander-in-chief of army and of the civic forces. The City Hall became sort of military headquarters. Requisitions were issued for arms, horses, provisions for the home brigade and orders for transportation for Confederate troops en route from outlying fortifications to Lovells headquarters at Camp Moore. Martial law reigned, and Monroe improvised a military court, Soulé being appointed Advocate."A communication received from Farragut, on Monday, stated that due to evidences of insubordination on the part of citizens and authorities, the fire of the fleet might be drawn on the city at any moment. 'The election is with you,' said Farragut, 'and it is my duty to notify you to remove the women and children within forty-eight hours, if I have rightly understood your determination.' Reading the message, Mr. Monroe said: 'As I consider this a threat to bombard the city, and as it is a matter about which the notice should be clear and specific, I desire to know when the forty-eight hours began to run.'"'It begins from the time you receive this notice,' Captain Bell replied."The mayor, looking at his watch, noted 'You see it is fifteen minutes past twelve,' and renewed his refusal to lower the flag of Louisiana. 'This satisfaction,' he said, 'you cannot obtain from our hands. We will stand your bombardment, unarmed, undefended, as we are.'"The forts surrendered and on April 29, 1862, Farragut dispatched a message in forming Monroe of his intention to take formal possession of the city and that he was about to raise the United States flag over the mint, customhouse and still insisted that the lowering of the flag over the City Hall should be the work of those who had raised it."Monroe at once issued a proclamation asking all citizens to retire to their homes during acts of authority which would be folly to resist and impressed upon them the consolation that the flag was not to be removed by their authority, but by those who had the power to exercise it."Farragut sent a detachment of sailors and marines ashore. Protected by two howitzers, the landing party, raised the flag over the customhouse, proceeded to Lafayette Square and the City Hall. The marines formed a line on the St. Charles street side of the Square near the railing then enclosing it, while the guns were drawn through the gates, into the middle of the street and placed so as to command the street either way."The silent, angry crowd formed a compact mass both above and below the Square, many openly displaying arms. The Federal forces being stationed, Bell and Lieutenant Kautz entered the City Hall and the Mayor's office. Bell told Monroe: 'I have come in obedience to orders to haul down the State flag from this building,' Monroe replied: 'Very well, Sir, you can do it; but I wish to say that there is not in my entire constituency, so wretched a renegade as would be willing to exchange places with you.' Bell then asked that he might be shown to the roof. Monroe referred him to the janitor whom he would find outside."Fearing that some excited person in the crowd might commit some rash action and thereby bring disaster to the many assembled, the Mayor placed himself in front of the cannon pointing down St. Charles Street. Folding his arms, he fixed his eyes upon the gunner who stood, lanyard in hand, ready for action. There the Mayor remained, without once looking up or moving, until Kautz cut the halyards with his sword pulled down the flag and he and Bell reappeared. At an order from the Federal officers, the sailors and marines retired as they had come."The following day, Captain Farragut informed Mr. Monroe that there would be no further negotiations between them as General Benjamin Butler had arrived and would take charge. That same afternoon, two companies of Federal troops were placed around the City Hall and sentries posted at the doors. One of Butler's officers went in to invite Mayor Monroe to come to headquarters. Mr. Monroe, as usual, maintaining his dignity, refused to go to the St. Charles Hotel, except as a prisoner, insisting that the City Hall was the proper place to transact city business but up on advice from the City Council, be decided to yield and taking the Chief of Police with him, went to the Hotel. General Butler told Mayor Monroe he had come to restore the state and city to the Union and asked his co-operation in the management of the city, but the Mayor was not in a co-operative mood, and was giving as he had written to Farragut, only that submission which the conqueror is able to extort from the conquered. He replied that be must be allowed to administer the city alone or give it up entirely."A conference was arranged in which the Mayor, the Council and Mr, Soulé met with General Butler and his staff. General Butler then read his first proclamation as commander of New Orleans."On May 16, 1862, Butler issued his infamous Order No. 28. As soon as it appeared, Monroe protested to Butler in an impassioned letter. 'I had not anticipated,' he wrote, 'a war against women and children, whose only offense had been to show displeasure at the occupation of an enemy. And to give license to your officers and soldiers to commit outrages such as are indicated in your order, is in my judgment a reproach to the civilization, not to say the Christianity of the age in whose name I make this protest.'"Summoned before Butler, the mayor was told that the language of his letter could not be tolerated and if peace in the city could not be restored by him, he would be imprisoned in Fort Jackson. Monroe replied his wish was to vindicate the honor of the virtuous women of the city. Butler stated that the order was not directed at such persons. Satisfied with this explanation, Monroe signed an apology for his letter, but the next day appeared at Butler's office to withdraw his apology. Again, apparently satisfied by Butler's promise to publish the letter and apology with a statement from Butler that the order applied only to ladies who offered insult, Monroe left. Shortly after, Monroe asked for a second time to withdraw the apology and sent another letter similar to the first one. Butler then called the mayor and several others to his office and ordered the mayor, his secretary, the Chief of Police and Judge Kennedy to be sent to Fort St. Philip. Monroe was later sent to Fort Pickens."Suspended from officeUpon Monroe's imprisonment, Butler appointed Brigadier General George F. Shepley, Military Commandant of New Orleans.Refusing to take the oath of allegiance, Monroe was at one time consigned to solitary confinement and was for six months made to wear the ball and chain. While he was at Fort St. Philip, his young son fell terminally ill. Mrs. Monroe applied to Butler for the release of her husband, in order that he could be at the bedside of his dying child. Butler sent word that if Monroe would take the oath of allegiance he might come to the city and see his child, but the offer was declined and the child died without him.The following year, Monroe was released. He went to Mobile and then to Richmond, where he was received by President Davis. Later he fixed his residence in Mobile, where he was taken prisoner by General Edward Canby. After the close of the war Monroe was arrested a third time, with no reason given by the Provost Marshal for his extraordinary proceeding and kept under surveillance for several months.Second termAfter the reorganization of Louisiana, Monroe was reelected Mayor of New Orleans. He took office in March 1866. In March 1867, he was deposed by General Philip Sheridan under the Reconstruction Act of Congress, under the accusation that he had aided in the riot of July 30. In April Monroe visited Washington and was sympathetically received by President Johnston and Attorney-General Stanbury, who promised his restoration to office and the removal of Sheridan. However, this promise was thwarted by later and more vigorous Reconstruction efforts.RetirementMonroe moved to Savannah, where he died on February 24, 1871, at the age of 48. He had been a 33rd degree Mason, and was buried in Savannah with Masonic honors. In 1872 his remains were brought to New Orleans, where they were placed in the family tomb in the Cypress Grove Cemetery, beside the body of his favorite son. | Monroe, John* Tompkins (I2242)
|
| 249 | Hilda-Maria drev kafé öst på stanMysteriet kring bageriidkerskan är löst! Sedan Hilda-Maria Anderssons ovanliga titel väckt frågor i ett kyrkogårdsreportage ringde hennes barnbarnsbarn Spira och berättade om släktingen som drev kafé öst på stan.Text Erika H Magnusson | 11 december 2007Hilda-Maria Andersson och hennes man kom med järnvägen. De bakade nämligen åt rallarna innan de valde att bosätta sig i Umeå. Hilda Anderssons make dog tidigt, och hon drev sedan själv bageriet och kaféet som låg på Nygatan 46, mitt emot före detta lärarseminariet (lärarhögskolan) och nuvarande tingsrätten. Först fanns bara bageriet, en mindre byggnad och ett gårdshus där Hilda-Maria bodde med sina barn.När man planerade seminariet byggdes ett tvåvåningsträhus med fyra lägenheter, man räknade med hyresgäster och kunder från seminariet. På nedre plan ut mot Nygatan öppnade kaféet.Krämbullarna särskilt populäraRörelsen gick riktigt bra under första världskriget och fram till K4 och I 20 fick egna bagerier. Anderssons bageri var känt för sina goda limpor, frasiga småfranskor, krämbullar, vetebröd och goda skorpor som köptes av lasarettet. Närliggande skolor gav också kunder, krämbullarna var särskilt populära. Jag minns Hilda-Maria som en mycket snäll person, barn tyckte om henne och kom gärna när hon ropade "kommen barn". Hon kallades också "Umeås ängel" för hon gav bort bröd till fattiga. Men hon var också en affärskvinna som sågs sätta sig på hästskjutsvagnen med väskan stadigt i knäet på väg att handla hos exempelvis von Ahns, berättar Barbro Lundevaller, född Schmidt.Mamma var mormor Hilda-Maria var min pappas mormor, men pappa trodde fram till han var sju år att hon var hans mor, säger Barbro Lundevaller. Pappas riktiga mamma Ester, hade lämnats av sin fästman, flyttat till Stockholm och överlåtit åt sin mamma ta hand om sonen. Hilda-Maria bekostade skolomsorg för sina barn, två av sönerna tog studenten, min pappa tog realen och Hilda-Marias dotter Hilda gick i flickskola, men fick tyvärr sluta då fadern dog.Sonen Hjalmar tog över bageriet Hilda-Maria dog 1938 men först på 60-talet fick hon en gravsten. Min pappa och hans morbror Axel Andersson ordnade den, fortsätter Barbro.Efter Hilda-Marias död övertogs bageriet av sonen Hjalmar. Han sålde sedan fastigheten och byggde på 1940-talet ett hyreshus nedanför gamliabacken med bostäder, bageri och en liten butik. Bageriet lades ned för 40-50 år sedan.- Dottern Hilda arbetade först hemma i kaféet, senare i butiken hos Fina Carlssons på Rehnmarksesplanaden. Därefter tog hon emot inackorderade i sitt hem i gårdshuset på Nygatan 44, för att kunna försörja sig, samt läroverks- och seminarieungdomar som lunch- och middagsgäster. | Johansdotter, Hilda Maria (I5637)
|
| 250 | Hisayoshi studied botany in England 1910-1916, but Satow then sent him home to his mother, who was lonely | Satow, Hisayoshi* Takeda (I7732)
|