| Notes |
- 21.Josef Bernhard Fridolf Fingal Bexell 1868-97. Född i Hvalinge i Halland den 17 april 1815, son till sederm. komm. i Våthult Daniel Bexell och Christina Margareta Hagelberg. Stud. i Lund 1836 och i Uppsala 1839, dimiss.-ex.1840, prv. 5/7 s. å., komm. i Vrå 1852. tilltr. 1854, och i Månsarp 1855, tilltr. 1858, pastoralex. 1865, predikant vid prästmötet 1867, kh.här 1868. tilltr. 1869, LVO 1888. Död den 22 mars 1897.B. var en man i detta ords rätta betydelse. Fast och orubblig, trogen vår lutherska bekännelse ägde han i sin karaktärsläggning ett stycke härskarenatur, som kunde skönjas i de stränga anletsdragen, över vilka likväl ofta en evangelisk blidhet bredde sig. Med allvar och kraft grep han in och kämpade ärligt för sanning och rätt. Den goda intellektuella utrustningen och den fasta viljekraften, helgad och sovrad i korsets skola under andens tuktan, gjorde honom bekväm till att bära banéret högt i den stridande kyrkans leder.Redan under ungdomsåren hade han undfått mäktiga andliga intryck, som -sedan han inträtt i ämbetet- kommo till fullt genombrott i en sann omvändelse. Härmed vari den viktigaste förutsättningen given att vara en rätt ledare på sanning ens väg. Såsom bevis på ej mindre den uppriktiga angelägenheten än den sanna ödmjukheten hos B. må anföras, att, då det på denna tid rådde brist på andligt ljus både hos lärare och åhörare, han icke försmådde att begagna sig av en i övrigt ringa lekmans andliga erfarenhet. Det var den på sin tid och vida i sin ort bekante Arvid i Sunnerbo av Gnosjö församling, hos vilken han rådförde sig och till vilken han även på äldre dagar kände sig stå i en djup tacksamhetsskuld. En annan andlig ungdomsledare var den trosslarkc och varmhjärtade missionären Cornelius Rahmn, som slutade som kh. i Kalvs pastorat i Älvsborgs län, ej långt från B:s hembygd Våthult. Från denne anderike man erhöll han jämväl hälsosamma inflytelser och ägnade honom därför också den varmaste vördnad och tillgivenhet.Den av levande tro burna hänförelsen, av vilken ämbetsgärningen präglades meddelade sig jämväl till den menighet, där B. verkade, och visade att hans arbete icke blev utan frukt, över allt sådde han med fulla händer den goda säden och för många blev han ett välsignat redskap till omvändelse såsom en andlig rådgivare och lärofader, och de innerliga kärleksband, som knöts på trons grund, visade sig hålla för livet ännu på gamla dagar hade han den fröjden att se minnnesgoda åhörareskaror från Odensjö vallfårda till Långaryds prästgård för att hära den oförgätlige läraren. Från Månsarp saknade han ej bittra erfarenheter av både yttre och inre beskaffenhet. Med djup smärta måst han bevittna, huru åhörarna omkring hans predikstol glesnade och huru ha sanningsförkunnse om bättring tro och helgelse ratades och smädades. Till denna yttre nöd kom även en inre av varjehanda prövningar anfäktningar och lidanden, ägnad att göra honom utkorad i bedrövelsens ugn och låta honom förnimma, huru Guds kraft är mäktig i de svaga. Under brottningen med Gud i bön och tårar inom den ensliga, tillsiutna bönekammaren rev han himmelriket till sig och undfick också så många lika underbara som dyrbara vittnesbörd på att Herren hör bön. Ty det var för honom en utmärkande egendomlighet att vara en ivrig bedjare, som dagligen och på därtill särskilt anslagna stunder drog sig tillbaka för att samtala med sin Gud, och det var också med genomlevad erfarenhet han vid prästmötet i Växjö 1867 predikade över den honom förelagda texten: "Elden på altaret skall brinna och aldrig utsläckas", ty dessa ord skildra hans eget andeliv. Och när han, därtill föranledd av välförstådd omsorg om sina barns uppfostran, såg sig om efter ett mera givande kall än det måttliga han i Månsarp innehade och efter erhållet förslag till Långaryds pastorat inledde sin provpredikan med de orden: "Se Herrens hand är ej för kort, att han ej hjälpa kan", erhöll han i det vid valet överväldigande röstetalet och den därefter skedda utnämningen en kraftig förvissning, att han ej förgäves anlitat den hjäl pande handen. Här på den nya, honom anvisade platsen skulle han nu för sina återstående dagar slå sig till ro, om man så kan kalla ett 28-årigt, oavlåtligt arbete med de mångahanda göromål, som föreligga en pastor ibland en talrik menighet.Hans företrädare hade lämnat efter sig många till de yttre församlingsförhållandena hörande angelägenheter, vilka behövde ordnas. Så funnos t. ex. inga skolhus, kyrkogården var otillräcklig, den gamla prästgården i alla avseenden förfallen. Med kraft grep han sig an först med själasörjarens kall, som för honom alltid var huvudsaken, och sedan med de till för samlingsekonomien hörande frågorna, som också av honom bringades till en tillfredsställande lösning. Få präster torde i enskild själavård blivit så mycket anlitade som B., och stort, ja nästan obegränsat var det förtroende han åtnjöt av sina biktbarn. Han förtjänade det också. Med skarpt psykologiskt och klart omdöme ställde han den andliga diagnosen, och med det rätt delade sanningens ord och - själv prövad och luttrad i mycken nöd - med sin rika erfarenhet av huru Gud förmår göra över allt, vad vi bedja eller tänka, kunde han därför som Paulus "hugsvala de bedrövade." Vid Herren och ej vid sin person eller något särskilt parti ville han binda själarna.Allt partiväsende misshagade honom, och såsom han själv ville hålla sig hårt vid ödmjukheten, förmanade han alla andra därtill och hyste en avgjord motvilja för människor, hos vilka han förmärkte, att högmodets ande vunnit insteg.Var B. såsom själasörjare en ovanligt utrustad man, var han jämväl en mycket god predikant. Hans predlikningar och andliga föredrago voro genomträngda av den äkta gammal lutherska andan, sådan den framträdde hos t. ex. Arndt och Nohrborg, vilkas skrifter han själv näst bibeln mest brukade till sin egen uppbyggelse. Den säregna andekraft, som kännetecknade hans predikningar, vittnade om, att de utarbetats på knä, och utan att på ett osunt sätt ockra på sina åhörares känslor, ägde han en underbar förmåga att beveka människornas hjärtan och låta deras innersta strängar vibrera. Detta senare gäller särskilt hans kasualtal, vilka genom sin mått fullhet, omväxling och hjärtegripande verkan voro i hög grad uppbyggliga.B:s enskilda liv präglades av sträng fromhet i behaglig förening med äkta luthersk frisinthet och vidhjärtenhet i fråga om uppfattningar och bruket av världen och de ting, som i världen äro. Det understundom nog tunga sinnet kunde i vänkretsen skina upp i fröjd och gamman, i synner het när han hade ungdom omkring sig och förnöj des med mu sik och sång, som han mycket älskade och gärna i sitt hem id kade. Den eldiga naturen och den starka viljan kunde väl någon gång förivras, men dämpades snart av saktmodets an de, som bjöd honom att hellre tiga, lida och bedja än sätta kött till sin arm. Och i den reslige mannens personlighet låg något, som på en gång ingav respekt och fängslade, och de mörka, skarpa och livliga ögonen kunde än skjuta åskviggar, än stråla av intagande mildhet.(Mtn 1902). - Om B. se vidare Bernh. Bexell: Minnesord över Josef Bexell vid hans jordfästning i Långaryds kyrka den 31 mars 1897, Växjö s. å., samt Josef och Maria Bexells hem (Från Smålands och ölands gamla prästhem, Lund 1925); Esaias Bexell: Kyrkoherden Josef Bexell i Långaryd (Hemb.-kal. 1913), Ur Josef Bexells brev i andliga ämnen (Hemb.-kal. 1924) och Minnen från forna tiders kyrkoliv inom Västbo kontrakt, Växjö 1924; David Bexell: Några minnen och erfarenheter (Hemb.-kal. 1923); Ester Lundh, f. Bexell: Kyrkoherde Josef Bexell, hans släkt och hem, Sthlm 1926. B :s ställning till väckelserörelsen kommenteras av Emilie Petersen i E. M. Tretow: Ur den svarta lådan, II, s. 176, 181, av D. Nordin i brev till Tegnér 2/1 1845 (LUB) och av A. G. Ahlstrand i brev till sonen 9/4 1842 (KB)Gift1854 med Maria Catharina Hansdotter, f. 21/11 1828, död 24/3 1917, dotter till hemmansägaren Hans Nilsson och Brita Svensdotter i Åkers församling.Barn:- Carl Josef Gabriel Esaias, f 27/9 1855, kh. i Reftele.- Justus Bernhard Daniel Cornelius f. 24/10 1857, komm. i Ö.Torsås.- Ester Susanna Christina, f. 14/5 1859, gift med kh. Korsberga. J. A. Lundh.- Marcus Fingal Natanael, f. 12/8 1860, kh. i Agunnaryd- David Enoch Fridolf Samuel, f. 24/8 1861, biskop i svenska tamulkyrkan i Indien.Tryckta skrifter:- Teser för pastoralexamen. Växjö 1865.- Predi kan på tredje prästmötesdagen 1867. (PH s. å.).- Likpredikan över prosten Carl Emanuel Bexell i Rydaholm. Halmstad 1874.- Likpredi- kan över prosten Peter Erland Oseen i Villstad. Lund 1884.- Likpredikan över fru Mathilda Mårtensson, f. Kjellrnan. Halmstad 1877.- Jag tror, därför talar jag. Strödda predikningar och tal. Utgivna efter hans död. Upsala .1899.
|
1815 - 1897 (81 years)
[1]